Det här är min berättelse om vad som hände oss mellan 7:e juli och 22:a juli

Känsliga läsare ska härmed anse sig varnade för att det kommer finnas riktigt otäcka beskrivningar av barnens skador.

Olyckan hände måndagen den 7 juli.
Jag hade varit på vc och kollat mitt blodtryck och sen skulle jag in på några affärer. Hade eg. inte lust när jag väl var färdig på vc men vi behövde en del grejer så jag åkte först till Jysk och sen till en skobutik.
När jag var färdig där så skulle jag in på ÖB som ligger precis bredvid men där vände jag i dörren för det var så mycket folk. Åker vidare till Willys men mot alla odds så är det packat med folk även där så jag åker hem igen istället. Kollar till på klockan under färden hem. Klockan är då 16.35 och den tiden kommer sen vara den enda tidsreferens som min man och jag kan ge för när det hela inträffade. Det måste ha skett efter 16.45…

Där hemma har min man börjat med kvällsmaten. Jag plockar upp mina inköp och beklagar mej över att det var så fullt med folk i affärerna en måndag em. Sliter av mej kläderna så fort jag kommer in för det är så varmt den här dagen och går sen runt i underkläderna bara.
Vi pratar i max 5 min, sen går jag ut ur köket och in till datorn. Precis när jag lägger handen på datormusen så hör jag ett otroligt brak från köket och något som kraschar. Sen är det absolut tyst i några ögonblick.
Tystnaden bryts av att min man skriker något jag inte uppfattar, samtidigt som barnen börjar skrika hysteriskt.
Jag rusar ut i köket och möts av en fruktansvärd syn. Golvet är fullt med vatten och det ligger fullt med saker som flyter omkring. Plåtlådan som ska sitta längst ner på spisen ligger på golvet. Min man har slängt upp vår son i diskhon och börjat spola vatten på honom. Nedanför står dottern som är dyblöt om byxbenen. Hon bara skakar och tittar på mej med stora rädda ögon. Maken vänder sig om för att ta henne men vet inte hur han ska göra för att få plats med bägge barnen.

Jag rusar barfota genom det kokheta vattnet och sliter med mej dottern in på toan där jag sliter av henne byxorna och stoppar ner henne i vårt stora, specialbyggda handfat.
När vattnet börjar stiga runt henne så flyter skinnet bort från hennes ben. Det som inte lossnar av sig själv drar hon bort.
Jag lämnar henne en liten stund för att hämta vår bärbara telefon i köket samtidigt som jag frågar maken hur det går med sonen.
Ringer 112 och under tiden jag väntar på att de ska svara, tänker jag att de nog kommer säga åt mej att vi ska svepa in barnen i varsin fuktig handduk och köra ner till akuten så hjälper de oss där. Kvinnan som svarar ber mej först lugna ner mej och när hon sen får höra vad som hänt kollar hon bara med mej att adressen och telefonnumret hon fått upp stämmer och säger sen att ambulans är på väg.

När jag pratat färdigt med 112 anser dottern att hon badat färdigt så hon kliver ur. Jag lyfter in henne på hennes säng och hämtar en blöt handduk som jag lägger över hennes ben. När jag återvänder med den är lakanet bredvid henne redan fullt med hudbitar som hon plockat bort. Benen är knallröda och man ser blodådrorna genom ett mycket tunt lager hud, ser nästan ut som om det skulle vara gladpack istället för hud.
Dottern får sitta på sin säng medan jag rusar runt och försöker klä på mej och komma på vad vi kan behöva åt barnen när vi åker hem.
I det här läget är jag fullt övertygad om att vi bara kommer få skjuts till vårt lokala sjukhus och akuten där. Jag tror att vi kommer få åka hem efter att de plåstrat om oss i nån timme…

Ambulanserna kommer och de ger panodilsuppar på en gång. (Ute i ambulansen sen får bägge barnen varsin spruta med morfin.) Vi får svepa in barnen i handdukar och sen hoppar maken in i ena ambulansen med dottern och jag i andra ambulansen med sonen. På väg ut hör jag att en av ambulanskillarna säger till en annan:
-Ja, vi passerar akuten och hämtar upp narkosläkaren så kommer vi efter till Falun sen.
Till Falun tänker jag, varför då? Räcker det inte med akuten här? Hur blir det då med middagen? Barnen kommer bli så kinkiga när de blir hungriga…
Kommer på att jag verkligen inte vill hem till köket som det ser ut nu så jag skickar ett sms till mamma där jag bara talar om att vi är på väg till Falun med brännskadade barn och snälla kan hon åka hem till oss och städa.
Ambulansen som jag och sonen åker i svänger in till akuten och hämtar narkosläkaren. Jag får veta att det är en säkerhetsåtgärd eftersom sonen är så liten och har så omfattande skador. De vill vara säkra på att kunna söva honom om det behövs. Sen säger läkaren:
- Vi får se om ni hamnar i Uppsala eller Linköping. Vem vet, ni kanske hamnar hos mej på Karolinska om de behöver opereras. Jag jobbar i vanliga fall på barnintensiven där.

Nu har mitt huvud gett upp. Jag skulle ju till vår lilla akut, varför kör de oss till Falun och varför pratar de om stora sjukhus i andra län?
Barnen har fått morfin innan ambulanserna körde iväg så sonen börjar lugna sig. Han skriker inte hysteriskt längre, men gnäller och vill inte sitta still i mitt knä. Jag, som inte ens gillar karuseller, trivs inte precis med att halvligga på en brits i en ambulans som kör VÄLDIGT fort på en väg man i vanliga fall knappt vill hålla full hastighet på (alltså 90 km/h).
Bakom mej hör jag ambulanstjejen ordna med att det ska gå ut ett meddelande i radio och att ett vägbygge ska få veta att de måste lämna fri väg.
Har hela tiden en vag tanke om att tårna på min vänstra fot svider något fruktansvärt men orkar bara inte ta in varför. (Det går ända till efter klockan 3 på natten innan jag ens kommer ihåg att jag sprang genom det kokheta vattnet och att jag också kan vara skållad. Men när jag tar av mej skon syns det ingenting.)
I ambulanserna får barnen var sin nalle, men sonen är inte intresserad av sin. Som tur var slängde jag åt honom hans ”Raffis” hemma (en tyggiraff från Åhléns)…

När vi kommer till Falun så tas barnen in i var sitt rum på akuten. Jag sitter med sonen i famnen medan läkare och sköterskor bedömer skadorna och plåstrar om honom med blöta kompresser. De försöker sätta nål men efter 4-5 försök konstaterar de att det inte går så det får vänta tills någon från barnavdelningen kan komma. Jag är egentligen fruktansvärt rädd för sprutor och nålar, men bara orkar inte reagera nu.

Sen transporteras vi upp till IVA. Efter en stunds väntan där så kommer en kvinna från barnavdelningen och sätter nålen. Sen klipps alla bandagen upp, deras skador fotograferas och vi får veta att skadorna bedöms vara 51% för sonen och 28% för dottern. De plåstras om igen, den här gången med torra bandage och läkaren påbörjar jakten på vårdplatser åt oss.

Vi får veta att vi kommer skickas till Uppsala eller Linköping med helikopter. Den kommer komma om ca 1-1,5 timme, tror de.
Eftersom det enda vi fått med oss är varsin tygkasse med kläder åt barnen så ringer jag mamma och frågar om hon kan komma med grejer åt oss. Det visar sig att hon och pappa är hos oss och städar så hon slänger ihop lite grejer, sätter sig i bilen och kommer.
När hon dyker upp efter nästan 1,5 timme så har vi fått veta att Uppsala har fullt och att vi ska få åka till Linköping. Helikoptern ska komma och hämta sonen först och sen komma tillbaka för att hämta dottern. Så vi får bestämma vem som ska följa med vilket barn.
Personalen frågar om det är något vi behöver, något ätbart kanske? Eftersom klockan är över 8 på kvällen så inser jag att jag borde vara hungrig så de kommer med te åt mej, kaffe åt min man och två mackor var. När jag ser fatet tycker jag först att det är en ganska snål middag men jag inser när jag börjar äta att de nog varit med förr. Efter idogt kämpande i en timme så har jag lyckats pressa i mej nästan en hel macka…

Med mamma där kan jag slappna av lite och jag går iväg på toa. Passar på att skicka sms till några kompisar (bl.a. sjukt bittra morsan) eftersom jag nu insett att det här kan bli långvarigt…

När helikoptern kommer är det dags för nästa chock. Linköping har så dåligt väder att piloten inte räknar med att kunna ta sig dit två gånger utan barnen kommer transporteras på samma bår och bara en av oss får följa med. Efter ett snabbt samtal bestämmer min man att jag ska följa med. Han tror nämligen att jag kommer må bättre tillsammans med barnen än ensam, vilket han har helt rätt i…
Personalen på IVA ”ska försöka” ordna transport ner åt min man. Jag orkar inte ta reda på vad ”ska försöka” betyder utan litar fullt på att mamma kommer se till att min man får det han har rätt till (som sjuksköterska på akuten har hon ju koll på vad som gäller).
Barnen packas in på båren med filtar och så börjar springturen genom Falu lasarett. När vi passerar genom en av korridorerna så står en sköterska och öppnar en av dörrarna åt oss. Ett äldre par kommer från andra hållet och trots att sköterskan och de bägge ambulanskillarna framtill vid båren skriker att de ska stå still utanför så vi får passera så anser de att de har större rätt att passera igenom dörren än 6 ambulanspersonal, en mamma och en bår med två små barn så de blir praktiskt taget översprungna.
Under springturen konstaterar jag för mej själv att det är tur att jag börjat gå med stavar varje kväll. Killarna som jag springer tillsammans med är nämligen minst 180 långa allihopa (jag är 158 och väger ”något” kilo för mycket…) och de håller ett rysligt högt tempo.
Vi kommer ut till ambulansen som ska transportera oss till helikopterplattan vid gamla I13. När vi hoppar ur ambulansen vid helikoptern så får barnen varsin nalle av den här ambulanspersonalen också.
En av piloterna börjar gå igenom med mej hur jag ska knäppa fast mej men jag måste ha sett mycket förvirrad ut för till slut gör han det åt mej istället. Precis när dörren stängs och motorn börjar varva upp så inser jag: Vi ska upp i luften… jag HATAR höjder!
Vi är 5 personer i helikoptern förutom barnen: 2 piloter, varav en som ser ut precis som en pilot (tänk Tom Cruise i TopGun…), en läkare och en sjuksköterska, och så jag. Sjuksköterskan hjälper mej med hörselkåporna så jag hör vad de pratar om och visar hur mikrofonen ska sitta för att jag ska höras.
Färden ner till Linköping tar 50 minuter och konstigt nog så blir jag aldrig påverkad av höjden. Däremot tycker jag att det går konstigt sakta, både att stiga uppåt och sen när vi åker framåt. Tror jag hade väntat mej en amerikansk jakthelikoptern från en film eller nåt… Har dock fullt upp med att försöka klura ut vilka städer det är jag ser. I början går det bra men när Dalälven hamnar på fel sida om helikoptern så blir det svårt.
Det dåliga vädret märks ganska snabbt. Det blåser hårt och helikoptern gungar väldigt ofta.
Barn somnar dock på en gång. Men deras syrenivå i blodet sjunker så bägge måste ha mask vilket sonen inte gillar alls. Här får barnen varsin nalle som har tröjor med helikoptrar på.

När vi kommer fram till Linköping börjar nästa springtur. Den här gången genom långa kulvertar tills vi till slut kommer fram till en hiss. Efter världens längsta hissfärd så är vi framme på våning 19 (som eg inte alls är våning 19 utan våning 11 eller 12. Ska finnas en historia bakom den konstiga numreringen men den fick vi aldrig höra).
Vi hamnar i en sal längst ner i en korridor. På vägen dit måste man passera genom två par dörrar och på bägge dörrparen så står det instruktioner om renhet. Tex får man inte ha ringar eller klockor på sig.
De lägger över barnen på varsin säng och efter en liten utfrågning av mej och ambulanshelikopterns personal så börjar de ta hand om sonen. Klockan har nu hunnit passera midnatt och det är tisdag.

I rummet är det 2 läkare (upptäcker senare att den ena är expert på brännskador och den andra på plastikkirurgi), två sjuksköterskor och en undersköterska.
Läkarna och den ena sjuksköterskan börjar plocka av sonen hans bandage. De gör ren hans hud och klipper bort alla blåsor. Han har gigantiska blåsor (3x7 cm) bl.a. på stjärten. Den vänstra foten är alldeles blåsvart, hans rygg ser ut som att det inte finns någon hud alls. Kort sagt en mammas värsta mardröm…
Under tiden de jobbar med honom står jag lutad över hans huvud och sjunger vaggvisor och Astrid Lindgren-sånger. Så fort jag slutar sjunga så skriker sonen, men jag får beröm av ena läkaren för att jag klarar av att hålla honom så lugn. Jag försöker låta bli att titta på vad de gör men lyckas inte till 100%.
När all död hud är borta så börjar de plocka fram paketen med grishud.
(Jag tror först att ”grisen” de pratar om är en försvenskning av något utländskt ord. Det är först dagen efter som jag inser att det verkligen är hud från en gris som de lägger på brännskadorna.)
De lägger alltså på grishuden på sonens brännskador och sen ett lager ”plast” (tror det var något silikonmaterial). Efter det kompresser, gasbinda och sen tubifast som de klipper upp så att de fungerar som tröja och byxor.
Strax före 2 på natten är de färdiga. Då sover dottern så gott att de tycker att det är onödigt att väcka henne. Hennes skador ska de lägga om på morgonen istället.

När de är färdiga så frågar jag den ena läkaren vad han tror om skadorna. Min lilla plan på att åka till vår lilla akut (där mamma jobbar) och sen komma hem efter nån timme där har ju spruckit totalt… I mitt huvud snurrar tankarna hejdlöst och varenda artikel jag läst i nån veckotidning om brännskadade som vårdats månad efter månad poppar upp.
Så jag frågar läkaren ”absoluta glädjeprognosen, när får han åka hem då?” och läkaren svarar:
- tja… ungefär en 10 dagar skulle jag tro att han behöver vårdas här.
Det beskedet vet jag inte vad jag ska tro om. Å ena sidan så känns det som fruktansvärt lång tid. Å andra sidan kan jag bara inte tro att så hemska skador ska läka så snabbt.

Det blir lugnt på vårt rum. Läkarna försvinner iväg, sköterskorna städar upp och släcker ner.
Sonen somnade under omläggningen och dottern sover sen länge. När sonen somnade under omläggningen passade jag på att smita iväg och ringa min man för att få veta var i landet han är. Det visar sig att han befinner sig i en taxi på väg ner till oss. Eftersom jag bott ett år i Linköping så har jag lite koll på hur lång tid det tar hemifrån så jag konstaterar att han kommer komma tidigast kl 04.
Sjuksköterskorna går iväg och äter och uskan blir kvar med mej. Hon har tidigare hämtat te och några mackor så jag kämpar återigen med att få i mej föda.
Sen klockan 11 på måndagens förmiddag har jag ätit 3 pannkakor, en TipTop, en macka i Falun och nu, klockan 3 på natten, kämpar jag med att få mej ytterligare en macka.
Jag är så uppe i varv att jag inte klarar av att sitta still och de mest bisarra tankar far genom mitt huvud.
Jag konstaterar tex att vi inte kommer kunna åka till IKEA på onsdag nu… Vi som skulle köpa ny skohylla…
Och gång på gång kommer tanken som jag hatar mej själv för att tänka:
”vilken tur att vi ska vara här allihopa för jag skulle inte klara av att någon av oss var hemma med ett barn och den andra här”.
Hur kan man tycka att det är bra att bägge barnen är skadade???
Hur kan man tycka att det är bättre än att ha åtminstone ett oskadat barn hemma???

Försöker lägga mej och vila men så fort jag slappnar av så hör jag barnens hysteriska skrik inne i mitt huvud. Så fort jag blundar flashar bilder till från de första minutrarna. En bild på hur dottern står framför diskbänken med stora, rädda ögon och skakar. En bild från när jag sätter henne i kallvattnet i vårt handfat och skinnet lossnar och flyter på vattenytan. En bild från hennes rum där hon sitter och plockar bort huden från benen.

Efter ca 5 minuter ger jag upp och hämtar en veckotidning som jag bläddrar igenom.
När jag blir för rastlös tittar jag ut genom fönstret där vi har en panoramabild över Linköping. Pratar en hel del med sköterskorna och försöker bara fatta var jag är.
Strax efter 5 på morgonen kommer maken ner till oss. Han har haft en ganska bra resa ner, taxichauffören har pratat på om det mesta så han har kunnat slappna av en hel del på även ner, även om han inte heller har sovit.
Nu när familjen är samlad blir jag lite lugnare så vi lägger oss ner för att vila. Vi har fått in två vuxensängar men eftersom de står i varsin ände av rummet lägger vi oss bägge två på den skönaste (som två skedar). Strax efter kommer en sköterska in för att byta dropp åt barnen och hon småler mot oss.

Nu lyckas jag faktiskt ligga stilla i hela 20 min innan min hjärna börjar med filmvisningen igen…
Går iväg på toa och tvättar av mej lite, tror att det är nu jag tar ur linserna (de har ju bara suttit i nästan 20 timmar) och byter kläder. Har hudrester från sonen på de jag haft på mej så jag känner mej inte så mysig.
När jag kommer tillbaka får vi frukost av sköterskan (yoghurt, te och macka) och sen lägger jag mej igen och tänker läsa lite. Den här gången lyckas jag slumra till i 20 min. När jag vaknar känner jag mej helt utvilad.

Klockan har nu hunnit bli 8 på morgonen. Barnen börjar vakna och vi väntar på att dotterns skador ska bli behandlade. Vid 11 startar de och maken och jag får byta plats ”100” gånger för att dottern först ska ha mamma hos sig, sen pappa, sen mamma, osv.
Försöker även nu låta bli att titta men när man hela tiden rör sig mellan henne och sonen så är det svårt att undgå att se saker. Baksidan på hennes stjärt är i princip en enda stor blåsa, ca 3 cm ”tjock/djup”. Upptäcker även att hon har ett skärsår på en tå som vi inte kan förstå varifrån det kommer. (Får senare veta av mina föräldrar att glaslocket som låg på spisen gått sönder och att de sopat glassplitter.)
Även vid den här omplåstringen får jag stå böjd över sängen och sjunga alla sånger jag kan komma på.
Det är samma procedur nu som med sonen. Först avlägsnar de alla förband och klipper bort död hud och blåsor. De fotograferar skadorna och sen lägger de på grishud. Ovanpå det en plastfilm och sen kompresser, bandage och tubifast. Snart ser dotterns ben ut som en mumies.

Resten av den dagen ägnar vi åt att försöka fatta var vi är. Vi får ett rum på gästhotellet som ligger i andra änden av den jättelånga korridoren (tror inte jag ljuger om jag säger ca 150 meter lång). Vi får en telefon inkopplad på barnens rum. Får veta att det finns möjlighet att beställa mat av köket.
När det är dags för lunch går jag ner till pressbyrån på sjukhuset och kan då slå igång mobilen. Det rasar in ungefär 25-30 sms under den halvtimme jag är iväg, många är svar på det sms jag skickade från Falun innan helikopterfärden ner.
Kommer upp och ska försöka äta. Efter två tuggor säger munnen nej så jag får börja tvinga i mej maten. Efter halva portionen ger jag upp, det bara går inte att äta.

Min make har ringt sina föräldrar och bett dem komma ner till oss med saker så de ska komma nästa dag. Min mamma ska packa ihop en väska som de ska hämta hemma hos oss.
När det är dags att sova startar den procedur som vi kommer hålla på med tills vi får åka hem: först går min man iväg till vårt rum på kvällen när barnen somnat, vanligtvis vid 22. Sen sover han där till 3-4 tiden på natten medan jag ligger på vår säng i barnens rum och försöker vila/sova. Barnen vaknar många gånger och skriker så det handlar mest om att vila.
När han kommer tillbaka är det min tur att gå bort till rummet och sova fram till 8-9 på morgonen.

På onsdagens eftermiddag kommer svärföräldrarna. Vi lånar deras bil och tar oss bort till Ikeaområdet. Vi handlar kläder åt oss och åt barnen och andra nödvändigheter. När svärföräldrarna ska åka hem på kvällen har både jag och maken separationsångest. Vi vill också hem =(

På torsdagen läggs barnens sår om och vi får veta att det ser bra ut men att grishuden inte har fäst ordentligt på alla ställen. Om den inte fäst vid nästa omläggning så kan det bli transplantationer.
Jag börjar prata med en annan mamma som också är där med brännskadat barn. Hennes 11-åriga dotter har fått stora brännskador över större delen av kroppen, också av kokande vatten. Hon har två andra barn hemma i norrland, ett av dem är lika gammalt som vår son: 1,5 år. Hennes dotter har först vårdats i Umeå där de inte kan brännskador så pga det har hon under några dagar har hon svävat mellan liv och död. Den här mamman och jag kommer under dessa veckor att känna stor tröst i att vi inte har det lika illa som den andra. ;-) Hon för att hennes dotter ändå är så pass stor, inget litet barn och jag och maken i att även om barnen är små så är vi alla på samma ställe och våra är inte lika illa skadade som hennes.

På fredagskvällen så kommer min mamma ner med tåg. Hon ska stanna över helgen och hjälpa oss så vi får komma iväg lite och så att vi får sova.
På dagen har en sjukgymnast varit in till oss och presenterat sig men talat om att hon går på semester. Men eftersom skadorna inte är läkta än finns det ju inget behov av sjukgymnastik än…
Mamma har ett underbart besked med sig ner. Hon var in på en matbutik hemma på torsdagskvällen bara för att köpa lite grönsaker. Då råkar hon springa på en tjej som jag umgicks med i tonåren, men som jag knappt träffat de senaste 5-10 åren. När den tjej får höra att vi är i Linköping talar hon om att hon bor alldeles i närheten av sjukhuset och undrar vad de kan hjälpa oss med. Mamma får hennes mobilnr och en uppmaning att se till att vi talar om precis vad vi vill ha hjälp med.

På lördagen läggs barnen om igen och mamma är med. Vi har ”smitit” iväg på stan en vända när barnen ändå sover. Den dagen upptäcker mamma att dotterns fötter är mycket svullna och hon börjar göra övningar för att försöka få igång cirkulationen.

På söndagen ber jag personalen se till att det tas kontakt med sjukgymnasten på måndagen så vi kan få hjälp med att motionera dotterns ben så svullnaden ska avta. Så vi får lära oss vad vi ska och inte ska göra…
På söndagkvällen när mamma åkt hem ringer jag till min barndomskompis. Jag förklarar att det vi behöver allra mest just nu är en tvättmaskin. Min och makens plan är att om hon har en egen så ska jag försöka ta mej dit och tvätta nån maskin som vi väl får försöka torka den på vårt gästhotellrum. Men trots att den här tjejen bara mellanlandar hemma några dagar mellan två semesterresor och trots att hon har en 3-månadersbebis (och en 3-årig son) så kommer hon en timme senare och hämtar våra kläder. Hon tänker tvätta dem dagen efter och låta dem torka i solen, sen komma på kvällen med dem…

På måndag morgon ska de läggas om igen. Barnen får inte äta innan eftersom de ska sövas eller rusas så de är alltid jättekinkiga på omläggningsdagar.
Strax före 9 på morgonen kommer sjukgymnasten in. Hon är jättesur för att dottern ligger i sängen och att hon inte varit uppe och gått något sen olyckan. Så hon ska prompt ha oss till att tvinga dottern att gå. Jag försöker locka dottern att stå i sängen men dottern är så trött och kinkig och det märks att hon har ont så jag vill inte tvinga henne. Då får jag höra att vi borde inte ha låtit det gå så här länge innan vi såg till att hon fick hjälp. Om hon inte kommer upp ur sängen och börjar röra sig så kommer hon att bli rullstolsbunden resten av livet! Och titta där på foten, det har ju redan börjat bli droppfot!
Tillslut orkar jag inte höra tanten så jag fräser ifrån att det faktiskt inte funkar att tvinga henne just nu när hon ska läggas om snart. Vi får då veta att sjukgymnasten ska vara med vid omläggningen och att hon då ska kontrollera hur musklerna är.

Beskedet hon har till oss sen är mer skräckpropaganda. Absolut superviktigt att dottern börjar gå. Bara stå räcker inte! Både maken och jag har kommit till det läget att vi inte orkar ta in mer av hennes gnat så ingen av oss lyssnar. Budskapet har dock gått fram klart och tydligt: vår dotter kommer bli handikappad!

På kvällen kommer min barndomskompis förbi med våra rena kläder och middag till oss: kinamat. Hon, hennes man och deras två barn är ett så välkommet avbrott i vår tillvaro. Det känns nästan lite hemmalikt att sitta och småprata med andra vuxna människor.
Den här dagen inser jag att vi mitt i vårt kaos har lyckats ordna om barnens rum så hemlikt som möjligt. Vi har möblerat om så barnens sängar och vår står i ena änden av rummet och i andra änden har vi samlat stolar och de sängbord som fungerar som matbord, sovrum och vardagsrum… (den fjärde sängen är borta sen länge. Den var bara ivägen.)

På tisdagen, också innan frukost, kommer sjukgymnasten tillbaka och ska tvinga dottern att gå. Jag orkar bara inte hantera tanten igen så det blir maken som får försöka. Till slut fräser han också ifrån.

På onsdagen kommer tanten innan jag hunnit dit men den här gången är övningarna mer att få dottern att stå, sen hon kör sin domedagspredikan.
Den dagen beklagar sig maken för en av våra favorituskor. Han talar om att vi inte gillar sjukgymnasten och att vi inte tycker att hon är så bra med barn. Vi tror att hon hjälpte oss för efter det tittade sjukgymnasten bara in nån gång ibland och kollade läget.

Den kvällen har jag ett bråk med en av kärringarna som jobbar på barnavdelningen som ligger i andra änden av korridoren. Barnen har fått antibiotika i en vecka och deras magar gillar inte det. Så vi avverkar massor med blöjor, nånstans mellan 20 och 30 om dagen. Dels pga diarréer men också för att vi måste byta så fort de kissat eftersom kisset svider i såren. (och eftersom bägge barnen har förband på stjärten så läcker det ofta).
Vi ska egentligen få blöjor av sjukhuset men eftersom det bara funnits för små blöjor så har min mamma haft med sig av våra egna hemifrån så vi har stått oss några dagar. Men de är slut och förrådet, där jag fått veta att jag kan hämta, är också tomt så jag frågar en i personalen på barnavdelningen om det finns blöjor nån annanstans.
Hon suckar och går bort till ett annat förråd. Där finns det fler blöjor. Hon börjar försöka öppna paketet tvärsemot perforeringen så jag säger att jag kan ta hela. Nähä, det får jag inte! Så sliter hon ur 5 blöjor ur förpackningen och ska ge mej. Men det där räcker inte, säger jag trött.
Vadårå?, svarar hon. (Klockan är 8 på kvällen nu.)
Nä, säger jag. Det där räcker kanske fram till kl 3 i natt och jag har ingen lust att jaga blöjor då…
Sur som f-n slänger hon åt mej 8st till och svarar med hån i rösten: Nu då? Nu står du dej fram till kl 3 imorgon eftermiddag, eller?
Jag känner bara att jag inte orkar mer, så jag tar blöjorna och går tillbaka till vårt rum.
Jag har dessutom fått veta av henne att VI borde sagt åt personalen på BRIVA att beställa blöjor åt oss.
Berättar för min man vad som hänt och talar om att jag tänker gå bort till Coop-butiken som ligger i närheten och köpa blöjor åt barnen. För enda förklaringen vi kan komma på är att hon tycker att vi försöker stjäla blöjor av dem…
Sagt och gjort, jag går iväg och köper mitt livs dyraste blöjpaktet.

När sköterskan kommer in vid kl 22 med barnens nattranson av medicinerna så ser hon paketet och undrar varför vi har såna blöjor, har vi varit och köpt dem själva? Jag förklarar vad som hänt och att jag inte vill snylta. Hon blir arg på kärringen och dem som inte beställt åt oss. Dagen efter får vi en specialleverans med blöjor från centralförrådet…

Torsdag och ny omläggning…
Nu är det dag nr 10.
Vi börjar hata omläggningsdagarna ganska mycket. Eftersom att det gör ont att ta bort bandagen som fastnar i såren så blir barnen antingen sövda eller rusade (drogade så de är ”fulla”). Pga av detta får de inte äta innan och när de varit sövda får de inte äta på ett tag efter heller. Detta gör att hela omläggningsdagen blir helt fel. Kink från morgon till kväll…
Och våra små matvrak vill knappt äta alls längre. Sen några dagar tillbaka ger vi C-vitamintabletter för att åtminstone få i dem det ordentligt. Får tillslut veta hur man gör för att beställa specialkost så jag gör en beställning med alla barnens favoriträtter till helgen.

Sonens omläggning blir i alla fall positiv den här dagen. Han är nu färdigbehandlad och skulle egentligen kunna få åka hem. Men eftersom att det även visat sig att dottern inte alls läker lika bra så tänker de inte skriva ut honom än. De vet nämligen inte än om det kommer krävas en hudtransplantation…
Läkarna kan inte riktigt bestämma sig för om såren som är kvar kommer läka helt och hållet av sig själva, eller om de är för djupa så det kommer behövas transplantation. De ska göra nästa omläggning på måndagen och bestämma sig då. Vi får veta att om det blir transplantation så kommer den ske sen på onsdagen. Blir det inte så blir vi utskrivna och får åka hem i slutet av den veckan.
Vid en transplantation kommer läkningen att ta ca 2-3 veckor och läkarna beskriver det hela som att få ett större skrubbsår. Vi har dock fått en rapport från 11-åringens mamma om hur den tjejen mår efter sin så vi vill verkligen inte vara med om något sånt. Hennes tjej tyckte att läkarna hade ljugit för henne för smärtan på tagställena var värre än hur brännskadorna hade känts innan hon fick morfin.
(Tagställe är där man tar huden som ska transplanteras till ett skadat område. Det sker ungefär på samma sätt som att skära ost.) Mamman berättar också att första dygnet efter operationen så skrek flickan nästan hela tiden hon var vaken.

På fredagen kommer svärföräldrarna ner och ska stanna över helgen. De skaffar ett rum på ett hotell i närheten.
På lördagen tar maken och jag en promenad ut på stan för att få slappna av lite. Vi har blivit förvarnade om att vi kommer bli flyttade till ett mindre rum efter helgen där bara dottern och en av oss får plats men att den andra får bo på gästhotellet med sonen. Dessutom får vi veta att det är fullt på alla brännskadekliniker i hela Skandinavien, Köpenhamn kan möjligtvis ordna nån plats om de måste, så barnens rum är det första som ryker om något händer…
När vi kommer tillbaka från vår promenad så har något hänt. En äldre man har blivit skadad och ska transporteras till Linköping så flytten av oss pågår redan.
Svärföräldrarna är ganska stressade och oroliga för att vi ska må dåligt av det abrupta beslutet.
En av sköterskorna tycker att vi kan låta sonen sova i det rummet till på måndag men sen måste vi byta rum på gästhotellet så han får plats där eftersom brandföreskrifterna inte tillåter så många på dotterns rum. (Vi har ett smalt enkelrum som det inte kommer gå att stänga dörren till om man tar in hans säng)

På söndagen tar maken och hans föräldrar en promenad med barnen medan jag packar saker som vi ska skicka hem och försöker ta igen mej.
När de åker på kvällen så inser både maken och jag att vi måste sysselsätta oss.
Morgondagens beslut hänger över oss. Hade inte svärföräldrarna kommit den helgen hade vi nog inte orkat för direkt de åker börjar vi grubbla igen.

Måndag morgon, prövningarnas dag…
De trevliga människorna som jobbade i helgen (eg hela tiden vi varit här) har försvunnit iväg och lämnat över till satmarornas drottningar.
Sonen får inte vara på rummet när dottern ska läggas om och vi får veta att nu SKA sonens säng flyttas. Jag har direkt på morgonen varit och pratat med gästhotellets personal och fått veta att vid 12 kan vi få byta rum. Jag försöker förklara det för tanterna men de fortsätter bara tjata om att han inte får sova där längre. Maken och jag är uppstressade över vad vi ska få för besked och jag orkar inte argumentera med dem så jag svarar bara att jag ska fixa det sen…
Personalen flyttar ut sonens säng i korridoren när dotterns omläggning ska börja och sonen och jag promenerar runt. Plötsligt får jag se hur de två kärringarna som bråkat med mej kommer farandes med hans säng. Jag förklarar igen att klockan är bara 10, vi får rummet vid 12… ja, men då får den stå borta i korridoren vid gästhotellet, svarar de. Så går de hela vägen bort med sonens säng och bara dumpar av den… Bara skjuter den åt sidan vid ett allmänt utrymme och struntar fullständigt i att vem som helst kan plocka med sig grejer ur den…

Så mitt i all oro över vilket besked vi kommer få så ska de slänga ut oss.
Medmänskligheten verkar de för länge sen ha förbrukat…

Strax före 11 passerar sonen och jag förbi där igen under våra vandringar i korridoren och då hejdar gästhotellspersonalen mej. Rummet vi ska få är redan tomt så vi kan få det direkt. Sonen har blivit trött så jag lägger honom i hans säng och låter den stå i korridoren medan jag går fram och tillbaka mellan rummen (de ligger vägg i vägg). När jag är klar så har han somnat så jag drar försiktigt med mej sängen tillbaka genom korridoren.
Dotterns omläggning är inte färdig än så jag går bort till dagrummet och sätter mej där och väntar.

Efter en liten stund kommer maken och dottern. Läkarna har kommit fram till att det troligtvis kommer läka ihop av sig själv! Det är på gränsen, för de hade egentligen velat att det skulle ha läkt lite till så det hade varit säkert. Men vi ska få åka hem, troligtvis nästa dag!
Så det är ett riktigt glädjefyllt besked vi fått.

Får veta att det blir hemresa med taxi, eller möjligtvis tåg om vi hellre vill det.
Maken och jag har redan diskuterat vad vi vill om det inte blir helikopter hem (vilket vi antagit att det inte blir) och kommit fram till att tåg måste funka bäst. Spänna fast barnen i bilstolar och ha dem sittandes i 4 timmar på sina skadade rumpor känns inte roligt.

Men det finns ett litet problem…
Dottern går inte och sonen är ett vilddjur så vi skulle behöva vagnar…
När läkaren har varit in och haft utskrivningssamtal med oss på måndagens eftermiddag så tar jag bussen ut till ikeaområdet. På Jysk köper jag den enda hela paraplysulky de har kvar (coop hade också slut på sina…), efter desperat funderande kommer jag på att det får bli en sele till sonen.
Sen tillbaka mot sjukhuset. Stannar till på tågstationen och köper biljetter.

När jag kommer tillbaka till dotterns rum så börjar vi sortera och packa. Vi har konstigt mycket saker kvar med tanke på att vi precis skickat hem massor med svärföräldrarna i hopp om att själva bli hemskickade… Inser att de två väskor vi har aldrig kommer räcka och maken har dessutom kommit på något jag glömt bort totalt: Vi har inga skor till barnen!

Så vi inser att han kommer få rusa ner på stan och köpa en ryggsäck och skor till barnen direkt på morgonen. Tåget går strax före 14 så han borde hinna även om det känns stressigt.
På tisdagen, medan han är iväg går jag och barnen tvärs över korridoren till 11-åringen och hennes mamma som vi lärt känna lite. Jag lämnar över en del grejer vi inte tänker släpa med hem (hygienartiklar som vi köpt på apoteket och mat) och vi byter adresser.

Den här dagen är första gången som lunchen är ordentligt försenad, den kommer 12,35.
I vanliga fall brukar den alltid komma 11,50…
Vi slänger i oss maten och packar ihop det sista. Säger ett snabbt ”hej då” till personalen och sen drar vi =)

Vi tar bussen från sjukhuset ner till tågstationen och snart sitter vi på tåget hem.
Efter 4 varma timmar på tåg kommer vi äntligen hem!
Mamma möter på oss på tågstationen och skjutsar hem oss där maten väntar.

16 dagar har vi varit hemifrån. Vi har levt i en helt annan värld.
Men äntligen, äntligen har vi kommit hem igen =)